Min vän Maria
I veckan fick jag en bloggutmärkelse från en vän. Jag började gråta av de fina orden hon skrev, men har inte känt mig kapabel att svara på awarden sedan dess. Innan jag gör det vill jag nämligen berätta litegrann. Om något hemskt.
Jag vill berätta om min fina vän. Min fina vän Maria, som har kommit att skriva en blogg som jag alltid gråter till. Maria skriver om livet som det ter sig när det vi aldrig tror kan hända händer. Hon skriver om kampen att leva vidare. Eller i alla fall att överleva.
Jag och Maria har känt varandra i många år. Vi lärde känna varandra på jobbet och kom att bli vänner. Vi startade bloggar ungefär samtidigt och blev flitiga kommentatorer på varandras sidor under kvällarna. Då handlade det mest om shopping, inredning eller små funderingar i allmänhet. Det var på tiden före. För i mars i år hände det som aldrig aldrig nånsin får hända. Maria förlorade sin 10-åriga son. Världen rasade.
Vår vänskap förändrades, allt som förut känts viktigt blev med ens helt oväsentligt. Så känns det än idag, att vara nära en människa vars värld faller samman och mynnar i en sorg så obegripligt stor förändrar och förskjuter. Även om det finns utrymme för högt som lågt i mitt liv idag, finns för alltid en eftertanke som gör bilden mer nyanserad än förr. En eftertanke jag hellre skulle varit utan, men som blivit viktig och ständigt närvarande.
Att se Maria som alltid varit oerhört generös och omtänksam om andra behålla dessa egenskaper genom allt hon gått igenom under de senaste månaderna är för mig alldeles ofattbart. Att se henne vara en fantastisk mamma till sin yngsta son Leo gör mig rörd och full av beundran. Men att läsa hennes ord och se henne lida gör mig så ont. Maria, du finns alltid i mina tankar.
Jag har skrivit lite om Anthony här innan, men det har mest varit personliga inlägg riktade till hans mamma och andra som känner oss. Jag hoppas du inte har något emot att jag skrev lite mer, Maria. Jag har även bytt ut länken här bredvid till din nya blogg, istället för till den gamla. Det tog lång tid innan jag förmådde mig att göra det, men det här är din verklighet nu. Även om jag inte vill acceptera det.
I awarden ingick att säga tre saker som ligger mig varmt om hjärtat samt visa min favoritbild och skicka awarden vidare. Jag är inte säker på att jag kan följa instruktionen till punkt och pricka, men jag ska göra mitt bästa.
Att ha vänner och familj i mitt liv, nära eller långt bort som alltid finns där. Och som tycker om mig, även när jag kanske inte förtjänar det som allra mest. Att kunna ge tillbaks lite ibland. Det är det viktigaste. Allt det andra är egentligen bara lyckliga omständigheter.
Just där jag skriver nu har jag inga bilder alls, så den utmaningen sparar jag litegrann på. Har heller inte så bra koll på vilka med egen blogg som läser här, så jag väljer att skicka vidare till de som känner sig manade. Helena och Malin kanske?
Kommentarer
Postat av: Maria
Tack, fina du...vad fint skrivet, jag blir rörd, känslosam, och jag ryser över hela kroppen...
Du är bäst Marie....
Btw, det gör ingenting att du skrev mer på din blogg om mig, mig och Leo och vårt liv efter...
Jag länkar till detta fina inlägg på min blogg...
Tack för att du finns....Kram....
Postat av: Marie Å
Vad bra att det kändes ok för dig. Vill ju inte lämna ut er. Bara berätta er historia och visa hur fantastisk du är. Kram!
Postat av: Maria
Gick inte att kommentera på senaste inlägget så jag skriver på detta....
Denna tunika var det jag menade som jag köpte i går...fast istället för beige blommönster så är det självklart rosa...
http://www.tradera.com/item.mvc/viewitem/?auctionId=120504821
Kram...ses snart
Trackback
